Ännu en dag som är helt cp bajs dålig.
Idag känner jag mig som ett litet barn. Känns som jag är liten igen.
Jag har kurat ihop mig och lagt mig i mammas knä.
Jag har gråtit massor, och mamma har suttit och klappat mig på huvudet
och hållit om mig. Det är skönt.
Jag vet att jag kan komma till mamma när jag mår dåligt.
Här kan jag bara vara, jag behöver inte prata eller berätta varför jag mår
som jag gör om jag inte vill det. Här kan jag bara gråta ut.
Det är som en fristad, här kan jag vara mig själv fullt ut.

Jag hatar att jag mår dåligt. Det har ju varit så bra sista tiden.
Jag har ju mått bättre och bättre för var dag som går.
Men sen helt plötsligt är man längst ner igen. Fan.

Men jag antar att så kommer det vara, det kommer gå upp och ner.
En dag mår jag bra en annan dag mår jag dåligt.
Så jag tar en dag i taget och försöker göra den så bra som möjligt.