Han den dära, han är fan speciell.
Vi känner inte varandra, inte ännu. Men oj, redan nu har han en plats i mitt hjärta.
Från första början kände jag på mig att han var något utöver det vanliga.
Våra samtal vi haft, eller aa det vi skrivit om. Det är sånt som jag annars inte snackar om.
Jag gjorde bort mig totalt förut, men han tog det. Vi har pratat om det. Och det är jag tacksam för.
 För jag var så jävla rädd att han inte skulle vilja ha något mer med mig att göra.
Kanske är jag dum som öppnat mig så pass mycket för honom.
Berättat så mycket som jag gjort och allt det där.
Men jag tror, verkligen tror att det här kommer sluta bra.
Jag har den känslan, en känsla jag inte haft förut. Och jag litar på den.

Det sjuka är att jag inte ens själv riktigt vet varför han är så speciell.