Jag sitter just nu och snackar med my little friend från barnsben Milo på fejjan.

Vi pratar om våran tripp till England. Vi bestämde sist vi sågs att vi ska åka dit.

Nu planerar vi vidare, när vi ska åka vet vi inte. Bara att vi SKA åka!

Jag längtar, lite kvalitetstid med han tackar man inte nej till.

Vi var sjukt bra vänner när vi var små, ni vet så där små som när man gick på dagis.

Fast vi gick inte på dagis, vi gick hos en dagmamma. Hos samma mamma.

Under alla år som gått, när han varit gud vet vart och jag varit där jag varit så har jag alltid undrat hur han har det. Vi snackade aldrig eller något på flera flera år, men sen när vi väl såg varandra igen så sken vi båda upp som solar.

Snackade som det var igår vi sågs sist. Ja ni fattar, han är en äkta vän och kommer alltid vara en.

Han och jag kommer säkerligen hålla kontakten ända tills vi dör. Även fast det kanske går ett år imellan vi snackar så kommer vi en vacker dag höras eller ses igen på något sätt.

Den mannen för mig är kärlek, en äkta vän som står vid ens sida oavsett vad.