För två år sen, för fem dagar sen gick min farfar bort.
Han somnade in i sömnen hemma i sitt hem.
Det sjuka är att jag sörjer honom lika mycket nu som då.
Han var världes bästa. Han stog mig närmast av alla släktingar.

Det här skrev min syster dagen efter:

När solen gått ner och himlen är mörk
När stjärnorna tindrar
Och världen sveps in i månens silverne sken
Då släpper vi taget
Andas sakta ut
Sjunker tillbaka
Ned i drömmarnas hav
Vi förs av dess strömmar till fjärran stränder

Den 11 januari 2009 kommer jag alltid minnas som natten min farfar somnade in.

Jag tycker det är en riktigt fin text!