Okej, nu är det så här att jag håller på att ta tag i mitt liv. IGEN.. Nej men den här gången ska jag verkligen göra det, fan inte kul att må dåligt. Bestämde mig i lördags, så idag har jag ringt en angående en behandling jag vill gå som jag tror kan hjälpa mig framåt. Hon skulle ringa upp lite senare så jag kan anmäla mig. Bra gjort Martina. Har även ringt farsan Baloo och frågat om han kan betala halva av mina tandläkarbesök om jag hjälper honom att jobba på tisdagar & onsdagar. För behöver verkligen fixa mina tänder men har inte råd att betala de själv. Håller också på att rensa bort "så kallade" vänner också, både från mobil och facebook, vilket behövs då jag "känner" massa jävla idioter som bara får mig att må dåligt egentligen. Och sen till största förändringen som hänt nu, jag och min syster har blivit sams igen. Så efter typ ett halvår så pratar vi igen nu, så skönt. Hon är ju trots allt min syster liksom. Ska även sluta festa till jag mår bra psykiskt igen, vilket jag tror kommer bli de svåraste för mig. Då jag lätt blir rastlös av att bara va hemma på helger och mina vänner brukar festa då. Men nu har jag min bror & hans flickvän som kommer stötta mig i de, snälla som dom är. Flickvännen är ju även gravid så hon festar ju inget alls. Så antar att de kommer bli ett par filmkvällar med henne/dom den närmsta tiden. Härligt! Nu håller jag tummarna för mig själv att jag klarar de här, att jag orkar ta tag i allt och verkligen kämpar även då det är som tuffast. För den här gången ska jag lyckas, jag ska komma upp från botten och må bra igen!

Wiho så jävla glad just nu, har precis bokat in en tatueringstid. Så om två veckor är det äntligen dags för ännu en gadd. Längtar! Det behövdes verkligen, gjorde mig på bättre humör och så har jag nått att se fram emot lite längre fram. För just nu känns allt så tråkigt annars. Mycket med familjen nu, jag mår dåligt psykiskt och lika så mamma. Mormor är inlagd på sjukan. Pendlar upp och ner med henne hela tiden, otroligt jobbigt det. Tiden går så fort, för fort. Jag hinner inte med, för mycket ska hända inom närmsta halvåret och jag har ingen aning om hur de ska gå till. Så jävla jobbigt. Jag måste få veta mer, det är mitt liv det handlar om och jag vet bara en liten liten del av det som komma skall, det är läskigt. Jag är rädd, men de är inget jag berättar för någon. För jag tänker att ingen vet hur det är, hur det känns för mig. Vem finns som jag kan prata med, vem orkar lyssna... Äsch, de är skitsamma.